JD Vance tal i München, transkriberat och översatt till svenska

JD Vance Munich speech, transcribed and also translated into Swedish

My usual content is walk and talk about everything you need to know, consider Subscribing:

The English version at the lower half. 👇

JD Vance tal, transkriberat och översatt till svenska

Det politiskt mest viktiga talet i Europa detta århundrande. Inte bara vad han utan att det var USA’s vice-president som sa det - JD Vance ses nu som om han har mutat in 12 år i Vita Huset:

48’s syftar på USAs 48e president, vilket är presidenten efter Trump 2.0 (Trump fick två nummer, vilket man inte får om man sitter 2 perioder efter varandra).

Swebb-TV gjorde en textad automat-översatt video: https://swebbtv.se/w/uxzy5yc4zRnFNmm41Q3g9x

Här följer en fullständig utskrift av det tal som JD Vance höll vid säkerhetskonferensen i München i eftermiddags.

En av de saker som jag ville tala om i dag är naturligtvis våra gemensamma värderingar. Och, ni vet, det är fantastiskt att vara tillbaka i Tyskland. Som ni hörde tidigare var jag här förra året som USA:s senator. Jag träffade utrikesminister David Lammy och skämtade om att vi båda förra året hade andra jobb än vi har nu. Men nu är det dags för alla våra länder, för alla oss som har haft turen att få politisk makt av våra respektive folk, att använda den på ett klokt sätt för att förbättra deras liv.

Och jag vill säga att jag hade turen att under min tid här tillbringa en del tid utanför denna konferenss väggar under de senaste 24 timmarna, och jag har blivit så imponerad av folkets gästfrihet, även om de naturligtvis skakas av gårdagens fruktansvärda attack. Första gången jag var i München var faktiskt med min fru, som är här med mig i dag, på en privat resa. Och jag har alltid älskat staden München och dess invånare.

Jag vill bara säga att vi är mycket rörda och att våra tankar och böner går till München och alla som drabbats av den ondska som detta vackra samhälle utsatts för. Vi tänker på er, vi ber för er, och vi kommer verkligen att heja på er under de kommande dagarna och veckorna.

Vi samlas till denna konferens, naturligtvis, för att diskutera säkerhet. Och normalt menar vi hot mot vår yttre säkerhet. Jag ser många, många stora militära ledare samlade här i dag. Men även om Trumpadministrationen är mycket bekymrad över den europeiska säkerheten och tror att vi kan nå en rimlig uppgörelse mellan Ryssland och Ukraina - och vi tror också att det är viktigt att Europa under de kommande åren tar ett stort steg framåt för att sörja för sitt eget försvar - är det hot som jag oroar mig mest för mot Europa inte Ryssland, inte Kina, inte någon annan extern aktör. Vad jag oroar mig för är hotet inifrån. Europas reträtt från några av sina mest grundläggande värderingar: värderingar som delas med Amerikas förenta stater.

Jag slogs av att en före detta EU-kommissionär nyligen gick ut i TV och lät förtjust över att den rumänska regeringen just hade ogiltigförklarat ett helt val. Han varnade för att om saker och ting inte går enligt planerna kan samma sak hända i Tyskland också.

Nu är dessa nonchalanta uttalanden chockerande för amerikanska öron.

I åratal har vi fått höra att allt vi finansierar och stöder sker i namn av våra gemensamma demokratiska värderingar.Allt från vår Ukrainapolitik till digital censur framställs som ett försvar av demokratin.Men när vi ser europeiska domstolar ställa in val och höga tjänstemän hota med att ställa in andra, bör vi fråga oss om vi håller oss till en tillräckligt hög standard.Och jag säger oss själva, eftersom jag i grund och botten tror att vi är på samma sida.

Vi måste göra mer än att tala om demokratiska värderingar. Vi måste leva dem.Om många av er i det här rummet har det kalla kriget i färskt minne ställde demokratins försvarare mot mycket mer tyranniska krafter på den här kontinenten.

Och tänk på den sida i den kampen som censurerade oliktänkande, som stängde kyrkor, som ställde in val. Var de de goda? Absolut inte.

Och tack gode Gud att de förlorade det kalla kriget. De förlorade för att de varken värderade eller respekterade frihetens alla extraordinära välsignelser, friheten att överraska, att göra misstag, att uppfinna, att bygga. Det visar sig att man inte kan tvinga fram innovation eller kreativitet, precis som man inte kan tvinga människor att tänka, känna eller tro. Och vi tror att dessa saker verkligen hänger ihop. Och när jag tittar på Europa idag är det tyvärr ibland inte så tydligt vad som hände med några av kalla krigets vinnare.

Om ni är rädda för era egna väljare finns det inget som Amerika kan göra för er

Jag ser till Bryssel, där EU-kommissionens kommissarier varnade medborgarna för att de tänker stänga ned sociala medier under tider av civil oro: så fort de upptäcker vad de har bedömt vara ”hatiskt innehåll”.

Eller till det här landet där polisen har genomfört razzior mot medborgare som misstänks för att ha skrivit antifeministiska kommentarer på nätet som ett led i att ”bekämpa kvinnohat” på internet.

Jag ser till Sverige, där regeringen för två veckor sedan dömde en kristen aktivist för att ha deltagit i koranbränningar som resulterade i att hans vän mördades.Och som domaren i hans fall på ett skrämmande sätt konstaterade, ger Sveriges lagar som påstås skydda yttrandefriheten i själva verket inte - och jag citerar - ett ”frikort” för att göra eller säga vad som helst utan att riskera att förolämpa den grupp som har den övertygelsen.

Och kanske mest oroande är att jag ser till våra mycket kära vänner, Förenade kungariket, där tillbakagången i fråga om samvetsrättigheter har lett till att särskilt religiösa britters grundläggande friheter har hamnat i skottgluggen. För lite mer än två år sedan anklagade den brittiska regeringen Adam Smith Conner, en 51-årig sjukgymnast och arméveteran, för det avskyvärda brottet att stå 50 meter från en abortklinik och stilla be i tre minuter, utan att hindra någon, utan att interagera med någon, utan bara stilla be på egen hand.

När brittiska poliser upptäckte honom och frågade vad han bad för, svarade Adam helt enkelt att det var för sin ofödde sons räkning.

Han och hans före detta flickvän hade aborterat flera år tidigare. Nu var poliserna inte rörda. Adam befanns skyldig till att ha brutit mot regeringens nya lag om buffertzoner, som kriminaliserar tyst bön och andra handlingar som kan påverka en persons beslut inom 200 meter från en abortinrättning.Han dömdes att betala tusentals pund i rättegångskostnader till åklagaren.

Jag önskar att jag kunde säga att detta var en tillfällighet, ett enstaka, galet exempel på att en dåligt skriven lag tillämpas mot en enda person. Men nej.

I oktober förra året, för bara några månader sedan, började den skotska regeringen dela ut brev till medborgare vars hus låg inom så kallade säkra zoner, och varnade dem för att även privat bön i deras egna hem kan innebära ett lagbrott. Naturligtvis uppmanade regeringen läsarna att anmäla alla medborgare som misstänktes för tankebrott i Storbritannien och i hela Europa.

Jag är rädd att yttrandefriheten är på reträtt, och för komedins skull, mina vänner, men också för sanningens skull, ska jag erkänna att de mest högljudda rösterna för censur ibland inte har kommit från Europa, utan från mitt eget land, där den tidigare administrationen hotade och mobbade sociala medieföretag att censurera så kallad felaktig information. Felaktig information, som till exempel idén att coronaviruset sannolikt hade läckt från ett laboratorium i Kina.

Vår egen regering uppmuntrade privata företag att tysta människor som vågade yttra vad som visade sig vara en uppenbar sanning. Så jag kommer hit idag inte bara med en observation, utan med ett erbjudande. Och precis som Biden-administrationen verkade desperat att tysta människor för att de sa vad de tyckte, så kommer Trump-administrationen att göra precis tvärtom, och jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans om det.

I Washington finns det en ny sheriff i stan. Och under Donald Trumps ledning må vi inte hålla med om era åsikter, men vi kommer att kämpa för att försvara er rätt att framföra dem på det offentliga torget.

Nu har vi förstås kommit till en punkt där situationen har blivit så illa att Rumänien i december i år helt sonika ogiltigförklarade resultatet av ett presidentval på grundval av en underrättelsetjänsts lösa misstankar och enorma påtryckningar från sina grannländer på kontinenten. Som jag förstår det var argumentet att rysk desinformation hade infekterat det rumänska valet. Men jag skulle vilja be mina europeiska vänner att ha lite perspektiv. Ni kan tycka att det är fel av Ryssland att köpa annonser i sociala medier för att påverka era val.

Det gör vi verkligen. Ni kan till och med fördöma det på världsscenen. Men om er demokrati kan förstöras med några hundra tusen dollar i digital reklam från ett främmande land, då var den inte särskilt stark från början.

Den goda nyheten är att jag råkar tro att era demokratier är betydligt mindre sköra än vad många människor uppenbarligen fruktar.

Att tro på demokrati är att förstå att var och en av våra medborgare har visdom och har en röst.

Och jag tror verkligen att om vi tillåter våra medborgare att säga vad de tycker så blir de ännu starkare. Vilket naturligtvis för oss tillbaka till München, där organisatörerna av just denna konferens har förbjudit lagstiftare som representerar populistiska partier på både vänster- och högerkanten att delta i dessa samtal.

Nu behöver vi återigen inte hålla med om allt eller något som folk säger. Men när politiska ledare representerar en viktig valkrets åligger det oss att åtminstone delta i en dialog med dem.

För många av oss på andra sidan Atlanten ser det nu mer och mer ut som gamla förankrade intressen som gömmer sig bakom fula ord från sovjettiden som desinformation och desinformation, och som helt enkelt inte gillar tanken på att någon med en alternativ synpunkt skulle kunna uttrycka en annan åsikt eller, Gud förbjude, rösta på ett annat sätt, eller ännu värre, vinna ett val.

Nu är detta en säkerhetskonferens, och jag är säker på att ni alla kom hit förberedda på att tala om exakt hur ni tänker öka försvarsutgifterna under de närmaste åren i linje med något nytt mål.

Och det är bra, för som president Trump har gjort mycket klart anser han att våra europeiska vänner måste spela en större roll i den här kontinentens framtid. Vi tror inte att ni hör uttrycket ”bördefördelning”, men vi anser att det är en viktig del av att vara i en gemensam allians tillsammans att européerna tar sitt ansvar medan USA fokuserar på områden i världen som är i stor fara.

Men låt mig också fråga er, hur ska ni ens kunna börja tänka igenom den här typen av budgetfrågor om vi inte vet vad det är vi försvarar från första början? Jag har redan hört mycket i mina samtal, och jag har haft många, många bra samtal med många människor som samlats här i rummet.

Jag har hört mycket om vad ni behöver försvara er mot, och det är naturligtvis viktigt. Men vad som har verkat lite mindre tydligt för mig, och jag tror säkert att det gäller för många av Europas medborgare, är exakt vad det är ni försvarar er för. Vilken är den positiva vision som ligger till grund för denna gemensamma säkerhetspakt som vi alla anser vara så viktig?

Jag är djupt övertygad om att det inte finns någon säkerhet om man är rädd för de röster, de åsikter och det samvete som vägleder ens eget folk.

Europa står inför många utmaningar. Men den kris som denna kontinent står inför just nu, den kris som jag tror att vi alla står inför tillsammans, är en kris som vi själva har skapat. Om ni är rädda för era egna väljare finns det inget som Amerika kan göra för er. Inte heller finns det något som ni kan göra för det amerikanska folk som valde mig och valde president Trump. Ni behöver demokratiska mandat för att åstadkomma något av värde under de kommande åren.

Har vi inte lärt oss något om att tunna mandat ger instabila resultat? Men det finns så mycket värdefullt som kan åstadkommas med den typ av demokratiskt mandat som jag tror kommer att komma från att vara mer lyhörd för medborgarnas röster.

Om ni ska ha konkurrenskraftiga ekonomier, om ni ska ha energi till överkomligt pris och säkra leveranskedjor, då behöver ni mandat för att styra, eftersom ni måste göra svåra val för att kunna njuta av alla dessa saker.

Och det vet vi naturligtvis mycket väl. I USA kan man inte vinna ett demokratiskt mandat genom att censurera sina motståndare eller sätta dem i fängelse. Oavsett om det gäller oppositionsledaren, en ödmjuk kristen som ber i sitt eget hem eller en journalist som försöker rapportera nyheterna.

Inte heller kan man vinna en sådan genom att bortse från sina väljare i frågor som vem som får vara en del av vårt gemensamma samhälle.

Och av alla de akuta utmaningar som de nationer som är representerade här står inför tror jag inte att det finns något mer brådskande än massmigration. I dag har nästan var femte person som bor i det här landet flyttat hit från utlandet.

Det är naturligtvis den högsta siffran någonsin. Det är förresten en liknande siffra i Förenta staterna, också den rekordhög. Antalet invandrare som kom till EU från länder utanför EU fördubblades bara mellan 2021 och 2022. Och naturligtvis har det blivit mycket högre sedan dess.

Och vi vet hur situationen ser ut. Den uppstod inte i ett vakuum. Den är resultatet av en rad medvetna beslut som fattats av politiker över hela kontinenten, och andra över hela världen, under ett decennium. Vi såg de fasor som dessa beslut ledde till i går i just denna stad. Och naturligtvis kan jag inte ta upp det igen utan att tänka på de fruktansvärda offer som fick en vacker vinterdag i München förstörd. Våra tankar och böner är med dem och kommer att förbli med dem. Men varför hände detta från första början?

Det är en fruktansvärd historia, men det är en historia som vi har hört alltför många gånger i Europa, och tyvärr alltför många gånger i USA också. En asylsökande, ofta en ung man i 20-årsåldern som redan är känd av polisen, rammar en bil in i en folkmassa och splittrar ett samhälle.

Enhet. Hur många gånger måste vi drabbas av dessa fruktansvärda bakslag innan vi ändrar kurs och tar vår gemensamma civilisation i en ny riktning? Ingen väljare på denna kontinent gick till valurnan för att öppna slussarna för miljontals okontrollerade invandrare. Men vet ni vad de röstade för? I England röstade de för Brexit. Och vare sig vi håller med eller inte, så röstade de för det. Och över hela Europa röstar de allt oftare på politiska ledare som lovar att sätta stopp för en okontrollerad migration. Jag råkar hålla med om mycket av det här, men du behöver inte hålla med mig.

Jag tror bara att människor bryr sig om sina hem. De bryr sig om sina drömmar. De bryr sig om sin säkerhet och sin förmåga att försörja sig själva och sina barn.

Och de är smarta. Jag tror att detta är en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig under min korta tid i politiken.I motsats till vad man kan få höra ett par berg bort i Davos, ser medborgarna i alla våra länder i allmänhet inte sig själva som utbildade djur eller som utbytbara kuggar i en global ekonomi.Och det är knappast förvånande att de inte vill bli omplacerade eller obevekligt ignorerade av sina ledare.Och det är demokratins uppgift att avgöra dessa stora frågor vid valurnorna.

Ta till dig vad dina medarbetare säger, även om det är överraskande och även om du inte håller med

Jag tror inte att det skyddar någonting att avfärda människor, avfärda deras oro eller ännu värre, stänga ner medier, stänga ner val eller stänga ute människor från den politiska processen.I själva verket är det det säkraste sättet att förstöra demokratin.Att säga vad man tycker och uttrycka åsikter är inte valpåverkan.Även när människor uttrycker åsikter utanför ditt eget land, och även när dessa människor är mycket inflytelserika - och lita på mig, jag säger detta med all humor - om den amerikanska demokratin kan överleva tio år av Greta Thunbergs utskällning kan ni överleva några månader av Elon Musk.

Men vad ingen demokrati, vare sig den amerikanska, tyska eller europeiska, kommer att överleva är att tala om för miljontals väljare att deras tankar och farhågor, deras strävanden, deras vädjanden om lättnad, är ogiltiga eller ovärdiga att ens beaktas.

Demokratin vilar på den heliga principen att folkets röst är viktig.

Det finns inget utrymme för brandväggar.

Antingen upprätthåller man principen eller så gör man det inte.Européerna, folket har en röst.De europeiska ledarna har ett val. Och min starka övertygelse är att vi inte behöver vara rädda för framtiden.

Omfamna det som ert folk säger till er, även när det är överraskande, även när ni inte håller med.Och om ni gör det kan ni möta framtiden med säkerhet och tillförsikt, i vetskap om att nationen står bakom var och en av er.Och det är för mig demokratins stora magi.Den finns inte i dessa stenbyggnader eller vackra hotell. Den finns inte ens i de stora institutioner som vi byggt upp tillsammans som ett gemensamt samhälle.

Att tro på demokrati är att förstå att var och en av våra medborgare har visdom och en röst.Och om vi vägrar att lyssna på den rösten kommer även våra mest framgångsrika strider att leda till mycket lite.

Som påven Johannes Paulus II, enligt min mening en av de mest extraordinära förkämparna för demokrati på denna kontinent eller någon annan, en gång sa: ”Var inte rädd”. Vi bör inte vara rädda för vårt folk, inte ens när de uttrycker åsikter som inte överensstämmer med deras ledarskap. Jag tackar er alla. Lycka till er alla. Gud välsigne er.

🇬🇧 🇬🇧 🇬🇧 🇬🇧 🇬🇧 🇬🇧

JD Vance speech, transcribed

The most politically important speech in Europe this century. Not just what he said, but that it was the Vice-President of the United States who said it - JD Vance is now seen like he has secured 12 years in the White House:

48's refers to the 48th President of the United States, which is the President after Trump 2.0 (Trump got two numbers, which you don't get if you serve 2 terms in a row).

Here’s a full transcript of the speech that JD Vance gave at the Munich Security Conference this afternoon.

One of the things that I wanted to talk about today is, of course, our shared values. And, you know, it’s great to be back in Germany. As you heard earlier, I was here last year as United States senator. I saw Foreign Secretary David Lammy, and joked that both of us last year had different jobs than we have now. But now it’s time for all of our countries, for all of us who have been fortunate enough to be given political power by our respective peoples, to use it wisely to improve their lives.

And I want to say that I was fortunate in my time here to spend some time outside the walls of this conference over the last 24 hours, and I’ve been so impressed by the hospitality of the people even, of course, as they’re reeling from yesterday’s horrendous attack. The first time I was ever in Munich was with my wife, actually, who’s here with me today, on a personal trip. And I’ve always loved the city of Munich, and I’ve always loved its people.

I just want to say that we’re very moved, and our thoughts and prayers are with Munich and everybody affected by the evil inflicted on this beautiful community. We’re thinking about you, we’re praying for you, and we will certainly be rooting for you in the days and weeks to come.

We gather at this conference, of course, to discuss security. And normally we mean threats to our external security. I see many, many great military leaders gathered here today. But while the Trump administration is very concerned with European security and believes that we can come to a reasonable settlement between Russia and Ukraine – and we also believe that it’s important in the coming years for Europe to step up in a big way to provide for its own defence – the threat that I worry the most about vis-a-vis Europe is not Russia, it’s not China, it’s not any other external actor. What I worry about is the threat from within. The retreat of Europe from some of its most fundamental values: values shared with the United States of America.

I was struck that a former European commissioner went on television recently and sounded delighted that the Romanian government had just annulled an entire election. He warned that if things don’t go to plan, the very same thing could happen in Germany too.

Now, these cavalier statements are shocking to American ears. For years we’ve been told that everything we fund and support is in the name of our shared democratic values. Everything from our Ukraine policy to digital censorship is billed as a defence of democracy. But when we see European courts cancelling elections and senior officials threatening to cancel others, we ought to ask whether we’re holding ourselves to an appropriately high standard. And I say ourselves, because I fundamentally believe that we are on the same team.

We must do more than talk about democratic values. We must live them. Now, within living memory of many of you in this room, the cold war positioned defenders of democracy against much more tyrannical forces on this continent. And consider the side in that fight that censored dissidents, that closed churches, that cancelled elections. Were they the good guys? Certainly not.

And thank God they lost the cold war. They lost because they neither valued nor respected all of the extraordinary blessings of liberty, the freedom to surprise, to make mistakes, invent, to build. As it turns out, you can’t mandate innovation or creativity, just as you can’t force people what to think, what to feel, or what to believe. And we believe those things are certainly connected. And unfortunately, when I look at Europe today, it’s sometimes not so clear what happened to some of the cold war’s winners.

I look to Brussels, where EU Commission commissars warned citizens that they intend to shut down social media during times of civil unrest: the moment they spot what they’ve judged to be ‘hateful content’. Or to this very country where police have carried out raids against citizens suspected of posting anti-feminist comments online as part of ‘combating misogyny’ on the internet.

I look to Sweden, where two weeks ago, the government convicted a Christian activist for participating in Quran burnings that resulted in his friend’s murder. And as the judge in his case chillingly noted, Sweden’s laws to supposedly protect free expression do not, in fact, grant – and I’m quoting – a ‘free pass’ to do or say anything without risking offending the group that holds that belief.

And perhaps most concerningly, I look to our very dear friends, the United Kingdom, where the backslide away from conscience rights has placed the basic liberties of religious Britons in particular in the crosshairs. A little over two years ago, the British government charged Adam Smith Conner, a 51-year-old physiotherapist and an Army veteran, with the heinous crime of standing 50 metres from an abortion clinic and silently praying for three minutes, not obstructing anyone, not interacting with anyone, just silently praying on his own. After British law enforcement spotted him and demanded to know what he was praying for, Adam replied simply, it was on behalf of his unborn son.

He and his former girlfriend had aborted years before. Now the officers were not moved. Adam was found guilty of breaking the government’s new Buffer Zones Law, which criminalises silent prayer and other actions that could influence a person’s decision within 200 metres of an abortion facility. He was sentenced to pay thousands of pounds in legal costs to the prosecution.

Now, I wish I could say that this was a fluke, a one-off, crazy example of a badly written law being enacted against a single person. But no. This last October, just a few months ago, the Scottish government began distributing letters to citizens whose houses lay within so-called safe access zones, warning them that even private prayer within their own homes may amount to breaking the law. Naturally, the government urged readers to report any fellow citizens suspected guilty of thought crime in Britain and across Europe.

Free speech, I fear, is in retreat and in the interests of comedy, my friends, but also in the interest of truth, I will admit that sometimes the loudest voices for censorship have come not from within Europe, but from within my own country, where the prior administration threatened and bullied social media companies to censor so-called misinformation. Misinformation, like, for example, the idea that coronavirus had likely leaked from a laboratory in China. Our own government encouraged private companies to silence people who dared to utter what turned out to be an obvious truth.

So I come here today not just with an observation, but with an offer. And just as the Biden administration seemed desperate to silence people for speaking their minds, so the Trump administration will do precisely the opposite, and I hope that we can work together on that.

In Washington, there is a new sheriff in town. And under Donald Trump’s leadership, we may disagree with your views, but we will fight to defend your right to offer them in the public square. Now, we’re at the point, of course, that the situation has gotten so bad that this December, Romania straight up cancelled the results of a presidential election based on the flimsy suspicions of an intelligence agency and enormous pressure from its continental neighbours. Now, as I understand it, the argument was that Russian disinformation had infected the Romanian elections. But I’d ask my European friends to have some perspective. You can believe it’s wrong for Russia to buy social media advertisements to influence your elections. We certainly do. You can condemn it on the world stage, even. But if your democracy can be destroyed with a few hundred thousand dollars of digital advertising from a foreign country, then it wasn’t very strong to begin with.

Now, the good news is that I happen to think your democracies are substantially less brittle than many people apparently fear.

And I really do believe that allowing our citizens to speak their mind will make them stronger still. Which, of course, brings us back to Munich, where the organisers of this very conference have banned lawmakers representing populist parties on both the left and the right from participating in these conversations. Now, again, we don’t have to agree with everything or anything that people say. But when political leaders represent an important constituency, it is incumbent upon us to at least participate in dialogue with them.

Now, to many of us on the other side of the Atlantic, it looks more and more like old entrenched interests hiding behind ugly Soviet era words like misinformation and disinformation, who simply don’t like the idea that somebody with an alternative viewpoint might express a different opinion or, God forbid, vote a different way, or even worse, win an election.

Now, this is a security conference, and I’m sure you all came here prepared to talk about how exactly you intend to increase defence spending over the next few years in line with some new target. And that’s great, because as President Trump has made abundantly clear, he believes that our European friends must play a bigger role in the future of this continent. We don’t think you hear this term ‘burden sharing’, but we think it’s an important part of being in a shared alliance together that the Europeans step up while America focuses on areas of the world that are in great danger.

But let me also ask you, how will you even begin to think through the kinds of budgeting questions if we don’t know what it is that we are defending in the first place? I’ve heard a lot already in my conversations, and I’ve had many, many great conversations with many people gathered here in this room. I’ve heard a lot about what you need to defend yourselves from, and of course that’s important. But what has seemed a little bit less clear to me, and certainly I think to many of the citizens of Europe, is what exactly it is that you’re defending yourselves for. What is the positive vision that animates this shared security compact that we all believe is so important?

I believe deeply that there is no security if you are afraid of the voices, the opinions and the conscience that guide your very own people. Europe faces many challenges. But the crisis this continent faces right now, the crisis I believe we all face together, is one of our own making. If you’re running in fear of your own voters, there is nothing America can do for you. Nor for that matter, is there anything that you can do for the American people who elected me and elected President Trump. You need democratic mandates to accomplish anything of value in the coming years.

Have we learned nothing that thin mandates produce unstable results? But there is so much of value that can be accomplished with the kind of democratic mandate that I think will come from being more responsive to the voices of your citizens. If you’re going to enjoy competitive economies, if you’re going to enjoy affordable energy and secure supply chains, then you need mandates to govern because you have to make difficult choices to enjoy all of these things.

And of course, we know that very well. In America, you cannot win a democratic mandate by censoring your opponents or putting them in jail. Whether that’s the leader of the opposition, a humble Christian praying in her own home, or a journalist trying to report the news. Nor can you win one by disregarding your basic electorate on questions like, who gets to be a part of our shared society.

And of all the pressing challenges that the nations represented here face, I believe there is nothing more urgent than mass migration. Today, almost one in five people living in this country moved here from abroad. That is, of course, an all time high. It’s a similar number, by the way, in the United States, also an all time high. The number of immigrants who entered the EU from non-EU countries doubled between 2021 and 2022 alone. And of course, it’s gotten much higher since.

And we know the situation. It didn’t materialise in a vacuum. It’s the result of a series of conscious decisions made by politicians all over the continent, and others across the world, over the span of a decade. We saw the horrors wrought by these decisions yesterday in this very city. And of course, I can’t bring it up again without thinking about the terrible victims who had a beautiful winter day in Munich ruined. Our thoughts and prayers are with them and will remain with them. But why did this happen in the first place?

It’s a terrible story, but it’s one we’ve heard way too many times in Europe, and unfortunately too many times in the United States as well. An asylum seeker, often a young man in his mid-20s, already known to police, rammed a car into a crowd and shatters a community. Unity. How many times must we suffer these appalling setbacks before we change course and take our shared civilisation in a new direction? No voter on this continent went to the ballot box to open the floodgates to millions of unvetted immigrants. But you know what they did vote for? In England, they voted for Brexit. And agree or disagree, they voted for it. And more and more all over Europe, they are voting for political leaders who promise to put an end to out-of-control migration. Now, I happen to agree with a lot of these concerns, but you don’t have to agree with me.

I just think that people care about their homes. They care about their dreams. They care about their safety and their capacity to provide for themselves and their children.

And they’re smart. I think this is one of the most important things I’ve learned in my brief time in politics. Contrary to what you might hear, a couple of mountains over in Davos, the citizens of all of our nations don’t generally think of themselves as educated animals or as interchangeable cogs of a global economy. And it’s hardly surprising that they don’t want to be shuffled about or relentlessly ignored by their leaders. And it is the business of democracy to adjudicate these big questions at the ballot box.

I believe that dismissing people, dismissing their concerns or worse yet, shutting down media, shutting down elections or shutting people out of the political process protects nothing. In fact, it is the most surefire way to destroy democracy. Speaking up and expressing opinions isn’t election interference. Even when people express views outside your own country, and even when those people are very influential – and trust me, I say this with all humour – if American democracy can survive ten years of Greta Thunberg’s scolding you guys can survive a few months of Elon Musk.

But what no democracy, American, German or European will survive, is telling millions of voters that their thoughts and concerns, their aspirations, their pleas for relief, are invalid or unworthy of even being considered.

Democracy rests on the sacred principle that the voice of the people matters. There is no room for firewalls. You either uphold the principle or you don’t. Europeans, the people have a voice. European leaders have a choice. And my strong belief is that we do not need to be afraid of the future.

Embrace what your people tell you, even when it’s surprising, even when you don’t agree. And if you do so, you can face the future with certainty and with confidence, knowing that the nation stands behind each of you. And that, to me, is the great magic of democracy. It’s not in these stone buildings or beautiful hotels. It’s not even in the great institutions that we built together as a shared society.

To believe in democracy is to understand that each of our citizens has wisdom and has a voice. And if we refuse to listen to that voice, even our most successful fights will secure very little. As Pope John Paul II, in my view, one of the most extraordinary champions of democracy on this continent or any other, once said, ‘do not be afraid’. We shouldn’t be afraid of our people even when they express views that disagree with their leadership. Thank you all. Good luck to all of you. God bless you.